Husse – har ringt Valla

Då har jag ringt Valla Djurklinik och talat med dem lite.

Tydligen var det så att det var flera små kristaller som bildat en större klump cirka fyra centimeter in. Det innebär att en operation av hans ”grej” troligen inte hjälper.

Dessutom sa den här vettisen att när det handlar om katter som är så här kroniskt dåliga, så kan det tydligen ofta vara så att de aldrig blir riktigt bra igen. Så hon sa att snart så handlar det inte om pengar, utan om att han aldrig blir bra igen. Då är det snällast att låta honom få somna in.

Det som varit lite positivt är att det rann bra igenom katetern inatt. Så nu har de tagit bort och hoppas på att han ska kissa själv. Om han gör det, så ringer Valla mig så han får komma hem på permission igen, eftersom han mår så dåligt där borta.


Det här inlägget postades i Snuffe. Bokmärk permalänken.

28 kommentarer till Husse – har ringt Valla

  1. Koko skriver:

    Stackars Snuffe och ännu mera stackars er. Det är ett hemskt beslut att behöva fatta, men jag tror att Husse och Valla får samråda om när det bara är djurplågeri att fortsätta. Man kan inte plåga en katt i all evighet heller, man kan vårda den om den blir frisk, eller om vården gör en märkbar skillnad i hur den mår – den sista tiden vår njursjuka katt Twister levde så åkte vi till veterinären en gång i veckan och å fick han ligga där i dropp hela dagen. Han verkade inte ha något emot det, låg i buren och kelade med personalen och så var han piggare ett tag igen… När det inte längre hjälpte och han bara ville gömma sig (som sjuka katter gör) och vi visste att han aldrig blir bättre så måste vi fatta vårt beslut :´-(

    • Katten Sippo skriver:

      Jag gör inte ett skvatt utan att samråda med vettisarna. Helt sjuttielva stycken också. Jag tycker det låter som att ni fattade helt rätt beslut om er katt Twister. Men det är ju alla djurmänniskors värsta mardröm, att djuret plågas för att man gjort fel.

  2. Jossan skriver:

    Jag vet inte riktigt om jag tror på det där med strikt torrfoderdiet? Få katter dricker så bra som de borde när de äter torrfoder eftersom det inte finns nåt vatten i det. Jag skulle snarare ge dietfoder och blötmat utspädd med vatten, för att han skulle få i sig ännu mer vatten.
    Mina grabbar är inte så duktiga på att dricka vatten i skålen vid maten, utan vill helst ha en skål i andra änden av huset, i badrummet, och där dricker det mycket vatten.
    Det kan vara värt att testa att ha vattenskålar lite var stans.

    • Puma och Sixten skriver:

      Håller med Jossan, om man betänker att kattens normala bytesdjur innehåller minst 70 % vatten så är ju torrfoder inte optimalt. Ska man tänka logiskt måste ju det betyda att vilda kattdjur som är kattens släkting får i sig det mesta vatten de behöver från maten. Sixten dricker inte mkt vad jag vet så därför ger jag båda mina katter en bra balans med våtfoder också.

      • Katten Sippo skriver:

        Husse vet att han gjorde fel från början när Snuffe flyttade hit, genom att inte ge blötmat. Nu vägrar kissen äta det nämligen. Men nu har han satt en extra vattenskål i vardagsrummet åt mig… oss.

    • Koko skriver:

      Josan: Katter dricker de facto ofta inte vatten som står bredvid maten. Det har säkert att göra med gamla tider: vattnet bredvid där man grävde ner bytesdjuret kunde vara kontaminerat. Vi har flera skålar av olika storlek på olika ställen och det funkar bra!

      • Katten Sippo skriver:

        Här ska placeras ut vattenskålar. Fast hur många behövs för en 1:a?

      • Kattslaven Koko skriver:

        Vi har i princip en tvåa, men sover och lever mest i det ena, stora rummet. För tillfället står det en stor vällingsmugg med vatten på hyllan vid sängen, så att Sisko kan stå på min kudde och dricka, det gör hon gärna om nätterna 🙂 Så finns det en vattenskål vid fåtöljen och en vid arbets-/matbordet. Dessutom har vi en stor metallskål som rymmer ett par liter stående på golvet, jag satte ut den när det var som varmast i somras, men Sisko älskar den, så jag har inte haft hjärta att ta bort den…

    • pip skriver:

      jossan nu är det ju inte så att det är bristen på vatten som skapar urinsten,katter kan få urinsten från blötmat oxå.
      urinsten eller grus och kristaller beror på mineralsammansättningen i fodret och det är därför viktigt att magnesiumet inte är högre än 0.07.
      Men nu MÅSTE snuffe få äta Urinary s/o!! det löser upp stenar/kristaller.

  3. Jeanette skriver:

    Om nu Snuffe kissar och får komma hem så blir jag jätteglad, men det viktiga är att han måste må bättre så han inte får sånna här stopp. Av en helt annan anledning har jag läst om Feliway som säljs i djuraffärer o på apotek, det är ett trygghetshormon för katter, vi skall köpa en sån dos att ha i väggen de är rätt dyra i inköp men varar i en månad sen köper man refill som är billigare, för det kan kanske vara så att någonting har förändrats, något litet där hemma som gör att Snuffe mår dåligt och det här medlet funkar jättebra säger massor med folk på nätet. Kolla upp det, läs om det för det kan ju inte skada att testa det, sen har vi 2 vattenskålar på olika ställen i lgh och vår katt har inte haft stopp sen sist utan dricker som en tok o kissa som en tok. Hoppas allt går bra, Jag och många andra som skriver här får pengar den 19 så ge inte upp än utan prova sånna här andra saker med 🙂

    • Katten Sippo skriver:

      Vi använder faktiskt Filiway här hemma redan. Vi hade en extra vattenskål hemma, vi får se om vi ställer fram den igen.

      • Puma och Sixten skriver:

        Ett annat tips från oss: Vissa katter tycker inte om när morrhåren går emot kanten på vattenskålen när de försöker dricka. Sen Matte skaffade en bred skål till oss så har Sixten börjat dricka mkt mer, ngt som gläder Matte enormt. Så snart Matte har fått in de senaste fotona på vår blogg så kan du få se vår fina vattenskål.

      • Katten Sippo skriver:

        Vi har en sån där stor fontän, så jag tror inte morrisarna kommer åt kanterna faktiskt.

  4. sr. Carina skriver:

    Nu sitter jag här och tänker så skarpt jag kan… om nu diagnosen verkar vara återkommande urinsten, finns det defintivt ingen anledning att tänka på avlivning än på länge. Om jag var du, skulle jag satsa på det flera har föreslagit: dietfoder speciellt för just urinsten (finns flera sorter) och en fast föresats att inte ge Snuffe någonting vid sidan av – ingen blötmat, inga smakbitar av din egen mat o.s.v. Imma och Conny får enbart sitt diet-torrfoder (i deras fall Royal Canin Renal), ingenting annat. En diet på enbart torrfoder gör att de dricker ordentligt, och vatten hjälper kroppen att lösa upp salter m.m. så att de inte skadar de inre organen. Nästa steg för min del skulle vara att börja ta ut Snuffe på promenader igen… helst tillsammans med Sippo, för det skulle nog göra Snuffe betydligt tryggare! Har du möjlighet att ta ut dem tillsammans? Jag vet att det kräver att man har tusen armar, men det går faktiskt… har själv promenerat med två katter med olika viljor.

    Bara om ingenting fungerar, skulle jag överväga avlivning. Eller om min katt visar tydliga tecken på smärta. Jag har ju två svårt sjuka katter här hemma – Conny och Imma – och det går faktiskt bra att skapa en situation som får dem att leva goda liv trots sina sjukdomar. Imma är njursjuk och Conny hjärtsjuk, bägge medicinerar m.m.

    Stor tröstk0ramåpö¨å )den senare delen av kramen kommer från Conny, som klev på tangenterna) från klostergänget i Otterbäcken, genom sr. Carina. PS. Vill du ringa, så är vårt tel.nr. 0551-22148 DS.

    • sr. Carina skriver:

      Glömde en sak angående vattnet. Du känner din Snuffe väl och vet säkert hur han föredrar sitt vatten: i skål, i glas, rinnande m.m. Se till att han alltid har färskt vatten serverat på det sätt han föredrar, så uppmuntrar du honom att dricka mycket. Och ju mer han dricker, desto bättre sköljer han igenom sitt inre…

      • Katten Sippo skriver:

        Snuffe har alltid druckit bra tycker jag. Att ta med Snuffe på promenad tror jag nästan kan stressa honom ännu mer. Han blev ju totalt panikslagen de gånger jag testade. Men vi får se om han klarar sig först.

  5. Jossan skriver:

    Det går det går det går, det måste gå!
    Det måste inte vara kroniska problem, det är många katter som klarar sig igenom sånthär, även om det verkar omöjligt!

  6. Bibbi, Nova, Sudden o Tiger skriver:

    Ok. Jag tror på att inte ge upp, men tiden får väl utvisa om det kommer att gå att få bukt med urinstenen. Han har väl redan dietfoder, det är väsentligt att han är bra på att dricka vatten och att han rör på sig ordentligt. Nu kan vi bara hoppas att det går tillbaka och att han blir frisk.
    Det är inte ovanligt att unga katter får urinsten några gånger men att det så småningom ger med sig för att aldrig komma tillbaka.
    Gosa ordentligt med Snuffe och se till att han dricker ordentligt.
    Kämpa på så följer vi med i rapporteringen och stöttar.

  7. Vi ber en bön till SkaparKatte, knyter tassarna och matte håller tummen att det går vägen! Det finns ju en liten ljusglimt i slutet av tunneln trots allt!
    Vi får klamra oss fast vid den och hoppas att Snuffes ungdom gör resten. Bara han inte ger upp, kan det lösa sig.
    Vi kan ju inte annat än att hoppas!

    Nospussar och en kram till husse!

  8. xantippa skriver:

    Hej. Jag har så svårt att förstå att en åkomma, som för en amatör ter sig så banal, ska vara omöjlig att bota. Hur behandlar man människor med urinsten?? Jag hade kollat med ett större djursjukhus som har mer vana vid ”omöjliga” fall. Veterinären på Valla borde också höra runt. Det borde ju finnas veterinärer som är experter på just urinsten hos katter och som din veterinär kan rådgöra med. Om ingen hjälp återstår efter det, först då borde man diskutera att låta Snuffe somna in, men vi är inte där än!!

    • Katten Sippo skriver:

      Sist det här hände, så ringde husse till en annan klinik och frågade om råd. Men efter de hade tittat på journalerna, så sa de att de skulle gjort samma saker. Men man kan ju ta och fråga vettisen nästa gång.

  9. Maya skriver:

    Då får vi hoppas att han klarar att kissa själv nu. Vi stod inför valet med Oskar oxå, när stickfarbrorn sa att vi nog skulle tänka över situationen. Som tur var fattade vi rätt beslut i hans fall och han levde i ytterligare 15 år, utan några symptom. Men som jag sagt tidigare. Han fick dietkost och han fick börja röra på sej ordentligt med många promenader så länge vi bodde i stan, när vi sedan flyttade ut på landet fick han gå ut och in som han ville. Jag inbillar mej att det var det som gjorde att han klarade sej. Veterinären som vi hade då var böjd åt att hålla med om min teori. Rörlighet gör sitt till och så naturligtvis dietkosten. Det hjälpte Oskar – men frågan är om det hjälper för Snuffe? Endast Ödet vet det. Jag håller tassar och morrhår…och tänker på er

    • Katten Sippo skriver:

      Tyvärr är ju inte Snuffe något sugen på att vara ute alls på promenader. Han får ju specialfoder redan nu också. Vi kan bara hålla tummar, tassar, svansar och morrhår.

  10. Bm skriver:

    Å, vad jag hoppas att det äntligen runnit ut…men, som vetten sa…så kanske det kommer tillbaka flera gånger om…och det är ju då som man måste tänka på kattens bästa KANSKE är att få vandra vidare…för att slippa otäcka behandlingar, sjukhuset, smärta och vånda. Att tänka från sin egen vilja i sådana här fall, är att ge dem den största kärleksgåvan vi kan. Jag har varit där några gånger och först inte velat förstå hur det varit…men, till slut har molnet klarnat över förnuftcentret och jag har förstått att det bästa för mina älsklingar har varit att gå över regnbågsbron. Det lättaste var när min första hankatt fick epilepsi. Han hade fel på hjärtat och även njurarna. Hjärtat lärde han sig att leva med, han tog det lugnare bara…men, det var njurarna som gjorde att han blev sämre och sämre och till slut fick han 3 epilepsi-anfall på en vecka..jag såg det sista och det var ett stort. Dagen efter fick han gå vidare….jag ville inte att han skulle gå bort mitt i ett epilepsianfall i framtiden och tabletter var uteslutet att ge honom då det var njurarna som var dåliga. Han höll ut i 4 år efter diagnosen, men sedan var det då tvärslut. Värre var det med hunden och min första honkatt…de liksom drog på det och jag såg inte tecknen tillräckligt tydligt. Min hund ångrar jag att jag inte reagerade tidigare…och med Emma, som ändå blev 19,5 år…önskar jag att jag inte hade flyttat, för det var då hon tappade sugen, när möbler försvann från lägenheten. Hon var ju gammal…men, om allt varit som det brukar, kanske hon fått 6-12 månader till.

    När min hund gick bort…var jag ”tokig” i flera dagar…minnen rusade omkring i huvudet och blev aldrig avslutade förrän nästa minne kom. Då satte jag mig och skrev ner vår historia…från det jag började leta ras, hämtade honom, våra år tillsammans..jag skrev minnena i kronologisk ordning och lät minnena bli berättade till slut, innan nästa kom. DET hjälpte mig enormt….jag satt i 3 timmar och skrev 10 A4-ark på båda sidor på maskin…sedan var jag helt slut…men ändå så lätt…för minnena hade slutat att rusa omkring, de fanns på pränt och inga avbrutna trådar någonstans. Mina älsklingar finns med mig varje dag fortfarande trots att det är nu 18, 14 och 10 år sedan de gick bort. Många kramar Bm

    • Katten Sippo skriver:

      Du har så rätt i allt du skriver. Det absolut viktigaste är att Snuffe inte lider. Men man vill ju ändå pröva allt för att ge honom alla chanser.
      Jag förlorade min första kisse för 10 år sedan och jag minns honom än. Det kommer jag alltid att göra med alla mina fyrtassade vänner.

Kommentarer inaktiverade.