Idag fick Snuffe somna in på Valla Djurklinik i Linköping.
Så trötter man kan vara då. Pappas pälskling.
På förmiddagen så busade vi lite och då blev han hängandes så här lilla bubben.
Men husse, jelp mej ner dårå. *sprattel*
Han tog självklart ingen skada när han hängde där och dinglade och självklart tog han sig loss för egen tass. Han har ju fått commandoutbildning av Sippo.
Men eftersom kisseriet inte fungerat som det skulle i helgen, så var jag tvungen att ringa Valla. Vi fick en tid 10:30. Snuffe var måttligt road av att få åka i transporten igen. Själv trodde jag att det skulle bli ”som vanligt” att han blev behandlad och sedan skulle han få åka hem. Jag hade precis börjat förtränga riskerna som fanns.
Men e vi här nu ijen? *suckar*
När tjejen som kollade Snuffe klämde på hans blåsa, så kom det bara ett par stänk. Det rann inte bra alls. Jag fick hålla Snuffe’s huvud medan hon klämde och jag märkte hur illa han tyckte om det. Vem skulle inte göra det? Då nämnde hon att det började kanske bli dags för att fatta ett svårt beslut. Precis det jag var rädd för.
Efter samråd med tjejen där, så beslutade jag att han skulle få somna in direkt. Hon förklarade flera gånger för mig att hon tyckte jag tog rätt beslut och att hon skulle kunna hämta in varenda vettis i Valla, eftersom alla kände Snuffe, och de skulle säga samma sak. Men trots det så kändes det som om jag mördade honom.
Jag bad henne ta ett foto på mig och Snuffe tillsammans. Jag har nästan inga såna bilder.
Så fick vi vänta lite medan vettisen hämtade en annan vettis...
Snuffe var jättemodig och började utforska lite.
Till slut kom stunden. Jag hade bett om att han skulle få lugnande först, så han inte skulle vara rädd.
Det verkade rätt fort och snart så blev han så trött att han inte orkade hålla huvudet uppe längre.
Han var helt lugn och avslappnad.
Till slut fick han den sista injektionen och efter det gick allt snabbt.
En husses sista farväl av sin älskade katt.
Här förs hans kropp bort av vettisen. Farväl Snuffe.
[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=CLuddnK-SHU]
Ett stort tack till alla som ställt upp för Snuffe. Jag önskar jag kunde komma på mer att säga, men det är tomt i huvudet nu. Jag får försöka tacka er alla senare.
Pingback: Vi vill också ha rättigheter… « En katts betraktelser
Men gud så illa jag ser, oktober..
Fnissjam! Det är kanske svårt att se när man är lite blöt i ögonen. *tröstbuffar*
Ser nu att det var ett år sedan, men jag beklagar såklart lika mkt för det!!
Njam, inte riktigt.
Usch, jag sitter här och gråter 🙁 Fy, jag beklagar verkligen!! Har själv tre katter som jag älskar över allt annat!
Tack så mycket. Då du har katter som du älskar så förstår du ju hur jobbigt sånt här är. *suckar*
Pingback: 2010 in review « En katts betraktelser
Pingback: Året som gått « En katts betraktelser
Pingback: Trollet bor vänster om Regnbågsbron… Han möter Ebba där och tar hand om henne « ღ Bunny ღ
Pingback: En stilla bön… « En katts betraktelser
Pingback: Tindra – från skyggis till tryggis | Gunilla och Frasse
Matte och jag gråter så vi skakar. Vilket jättefint avsked du gav Snuffe. All heder till dig som orkade fatta ett så svårt men nödvändigt beslut.
Det gjorde husse med när han fattade beslutet. Men nu känner vi att vi gjorde rätt.
Usch, jag lider med dig. Fällde några tårar när jag såg videoklippet. Det är tuffa beslut man måste ta… Jag fasar för dagen då jag måste fatta en sånt beslut.
Det är ett beslut man inte vill ta. Men det är priset vi får betala för förmånen att ha ett älskat djur.
Pingback: Valla Djurklinik « En katts betraktelser
att släppa taget är hjältemodigt. Kram till er och Snuffe ler i sin himmel
Tack, det var snällt sagt. Jag tror också att han ler ifrån sin plats i Regnbågslandet.
Vi har följt din och Snuffes kamp och har inte kunnat läsa din blogg sedan helgen och får hjärtat i halsgropen då jag läser rubriken. Det är ju detta man varit rädd för att få läsa…men du och Snuffe har verkligen kämpat och åkt ut och in från Valla…
Att läsa detta och se de fina bilderna på Snuffe hur han mös och lekte hemma och den fina sista filmen…du kunde inte hyllat Snuffe bättre!
Tårarna trillar och jag tar upp min Tudorkatt i famnen och talar om för honom vad som har hänt och viskar”Du får inte bli sjuk..håll dig frisk…matte älskar dig så”…Tudor spinner och låter mig krama honom hårt ovanligt länge..men tycker sedan: ”att nu har du blött ner min päls så det räcker” och han går därifrån och ”tvättar bort allt blött som kom ifrån människan”…jag önskar så att vi tvåbeningar kunde vara mer som djuren och leva i nuet…
…man ser på Snuffe hur han känner sig trygg med dig och ni är såå fina ihop på det sista kortet du lät veterinären ta på er…
Jag vet hur jobbigt det är fatta det slutgiltiga beslutet och hur tankarna snurrar ”tänk om…”…men du har verkligen
tänkt och försökt allt du kunnat…men jag känner verkligen med dig husse…och det känns tungt o tomt efter ens kära lilla älskade katt..men Snuffe lever kvar i allas minnen och du har så många fina inlägg och foton och filmer här på din blogg och fina minnen ni delat tillsammans du & Sippo & Snuffe…sedan när du känner dig redo…kommer du le och skratta åt Snuffes alla upptåg och ert liv tillsammans…men allt måste ha sin tid…
Ta hand om dig husse och du ska veta att vi tänker på dig och vet hur du känner och hur jobbigt det kommer vara och hur saknaden kommer över en bara vid minsta påminnelse om lilla Snuffe…
Vi vill tacka dig&Snuffe&Sippo att ni skrivit, fotat och filmat och låtit oss ta del av denna så svåra sista tiden på ett så öppet, kärleksfullt och värdigt fint sätt!
Det var en tuff kamp som Snuffe till slut förlorade. Men han kämpade in i det sista och jag börjar känna allt mer nu att jag gjorde vad som kunde göras. Det handlade inte längre om pengar, utan att hans tid var ute. Trots att han var så ung.
Tack för ditt inlägg, det värmde.
Vila i frid, söta lilla Snuffe! Du fattas oss…
Styrkekramar till Sippo och Husse.
Hälsningar från Emil, Danny, Robin, Rasmus, Mimmi, Musse och deras matte.
Nu har han det bra i Regnbågslandet. *sniff*
Tack för styrkekramarna.
Sippo & Husse
Jag beklagar sorgen =( Han har det bra nu i katthimlen<3 Massa kramar till dig
//veronica
Tack så mycket. Ja, nu har ju inte ont längre lilla gubben.
Vilken vacker kisse, beklagar sorgen…
Har själv behövt ta ”det där beslutet” ett par gånger och det smärtar. Ack vad det gör ont… men man gör det för deras skull.
Tack så mycket. Ja, det är fruktansvärt att ta ett sådant beslut. Men som du säger, vi gör det för deras skull.
Inte förrän nu har jag lyckats samla mig tillräckligt för att känna att jag kan skriva några rader här utan att brista ut i gråt. Herregud så fånig man (jag) känner mig när jag gråter över en katt jag aldrig träffat, men jag ser katter och människor i bloggvärlden som en form av vänner och kompisar också..
På väg från bilen efter stallet den dagen surfade jag in på facebook via mobilen och såg ett mail från Rädda Snuffe-gruppen. ”Till minne av Snuffe” och jag fick lätt panik, trots att jag visste vad det innebar. Jag gick istället in på bloggen via telefonen i hissen på väg upp till lägenheten och där – i hissen – började jag gråta. Mycket. Mina egna katter mötte mig i dörren när jag klev in hemma och Knorran ville bli upplyft och buffade mig sen i ansiktet gång på gång, sambon såg förvånat på mig och mina forsande tårar.
Jag sa bara ”he had to let the cat go…” och han förstod, hade förmodligen förstått även om jag sa det på svenska trots att hans svenska är bristfällig än. Jag har terrat honom med info och status om Snuffes veterinärbesök och så. Och jag grät.. ett tag till. Visade detta inlägg för honom och han tog upp en av våra katter och kramade om henne. Tacksam över att båda är friska (än) och lever..
Snuffe har det bra nu. Kanske träffar han på mitt marsvin som pga njurproblem fick somna sommaren 2005. Kanske springer han på lite större djurvänner till mig som två älskade hästar jag förlorat.. eller stallkatter som fått somna in. Alla samsas med alla!
Beklagar verkligen att det inte gick som det skulle, trots alla hurrarop, tasshållning och tumhållning.
Kramar från mig och mina två svarta monster.
ps. sorry för det långa svammelinlägget! Svårt att hejda sig i tid.. ds
Det var inget svammelinlägg det här. Jag tycker det var ett väldigt fint inlägg som jag känner igen mig i. Jag har själv gråtit när bloggvänner har fått somna in.
Som Klosterkatterna exempelvis och när Liza gick över Regnbågsbron så bölade jag som en stucken gris och skrämde vettet ur Sippo & Snuffe.
Jag tror nog våra djur stöter ihop med varandra där uppe. Vem vet, kanske får Snuffe ridlektioner av ditt marsvin på någon av dina hästar, ivrigt påhejade av stallkatterna.
Tack för ditt jättefina inlägg, men ibland går det inte. Hur mycket man än ber, hoppas och håller tassar & tummar.
Tänker på er! Fina foton.
Det är alltid lika svårt att ta det där sista beslutet och alltid lika svårt att vänja sig med en katt mindre i familjen. Vi har förlorat tre katter (ålderdom + sjukdom hos alla tre) sedan sommaren. Det blir så tyst och stilla hemma.
Ja, det är ett fruktansvärt beslut att ta. Det värsta var ju att Snuffe var ju så ung och full med liv. Han busade och skojade precis som vanligt. *suckar* Jag vet vad du menar med att det blir tyst och stilla, trots att Sippo finns kvar hos mig.
-Husse
Tårar även här…..finner inte fler ord då jag känner igen mig i situationen, R.I.P Snuffe
Ibland behövs inga ord. Man förstår ändå.
Hej!
Snubblade förbi din blogg av en slump, men ville bara skriva några rader ändå. Vet hur det är att förlora ett älskat djur, det gör lika ont även om man vet att det är för djurets bästa.
Snällt av dig att skriva några rader. Har man förlorat ett djur så känner man ju så väl igen sig. Trots att det är för djurets bästa.
Beklagar sorgen!
Väldigt rörande att läsa om allt 🙁
Tack så mycket. Jag ville att lilla Snuffe skulle få lämna ett rejält avtryck efter sig.
Kära Peter och Sippo,vi har inte kunnat skriva tidigare här pga tangentbordshaveri,men vi har hela tiden följt Snuffe på hans sista resa över regnbågsbron.
Peter…du har gett Snuffe-gubben den största kärleksgåvan en Husse/Matte kan ge sitt älskade djur,nämligen att få gå över regnbågsbron när man är sjuk och krafterna tryter.
jag har själv gett den gåvan till 4 skällisar och 5 små kissar,så jag vet vad ni genomlider nu.
Även om Snuffe inte blev så gammal så fick han ett kärleksfullt och rikt liv under tiden han fanns med oss.
En kärleksfullare husse hade han inte kunnat få.
Ni har varit så tappra och kämpat så hårt,både du och Snuffe,men ibland är man helt maktlös.
Vi tänker hela tiden på dig och Sippo och skickar många tröstekramar.Och även ikväll tänder vi ett ljus för din lilla änglakatt.
Jag är säker på att igår stod Garfield,Bacchus,Love,Felicia och Evelina på andra sidan Regnbågsbron och tog emot Snuffe med öppna tassar och hälsade honom välkommen.
SNUFFE….DU FATTAS OSS!!!
Kramisar / Inga-Lena och Labradormaffian.
Tack så mycket. Som jag sagt tidigare, så krävs det nog en djurmänniska för att förstå vad som händer och hur det känns. Vi tackar för de snälla orden.
Tårarna rinner. Jag tänker på dig och Sippo. Snuffe har de bra nu, skuttandes i regnbågslandet med andra små pälsklingar. Ni gjorde de rätta för lillen. Men jag vet hur det känns, det gör hur ont som helst när man måste låta de små vandra vidare. Man gråter så man tror att hjärtat ska gå i bitar. Men Snuffe kommer alltid finns i ditt och Sippos hjärta. Man glömmer aldrig en pälskling och man vet att man får träffa dem igen när man själv vandrar vidare. Då kan man mötas igen och fortsätta leka och ha de bra. Du och Sippo får ta väl hand om varandra. Många kramar från Selma, Tiger och matte Sara
Ja, nu har han ju inte ont längre. Men som du säger, så finns han för alltid kvar i mitt och Sippo’s hjärtan. Vi kommer ju ses igen en dag.
Tårarna rinner och det gör ont ända in i hjärtegropen. Tack Husse för att du har älskat Snuffe så. Snuffe springer fritt i Regnbågslandet och jagar fjäderkotletter och muslimpor och slipper att lida mera. Dylan Sänder en mjuk Tass och Nosbuff till er båda, Sippo och Hussen. Kramar och gos
Tack snälla Katarina och Dylan, det värmer ska ni veta.
Sorgligt 🙁
Så fin din katt var och fortfarande är i himlen.
RIP
Ja, han var och är väldigt vacker. En riktig sötnos.
Bästa Sippo och Husse, de varmaste tankar och massor av spinnhealing skickar vi till er.
Nu har katthimlen fått en säkerhetskatt – goa Snuffe, som är så fint upplärd av dej, Sippo.
Så underbart du skriver, fyllt av godhet.
Hälsar Saida, Bettan och grabbarna och deras matte
Tack snälla ni. Det känns skönt med lite extra spinnhealing och och varma tankar. Men som ni säger, så har Katthimlen en duktig säkerhetskatt nu. Vila i frid Snuffe. *svanshonnör*
du ska inte vara ledsen… du gjorde det enda rätta. Ni ses igen, jag lovar….
Lyssna på denna vackra melodi….
http://www.youtube.com/watch?v=VosFiY1SifA&feature=related
Husse vågar inte titta på den just nu, för han är rädd att börja gråta hysteriskt igen.
Gråter och tittar ut… skit!
/M&M
Ja, det är ungefär så vi tänker med.
Tröstekramar från oss här på landet, Kattla, Odd Fellow, Qvirra och så matte Vovva.
Till Husse
Du ska inte ha dåligt samvete, du kunde inte göra mer. Och det är, för att vara lite krass, vår förbannade skyldighet som ägare till våra djur att fatta beslutet och underlätta för våra älskade vänner så de ska slippa lida.
En människa sa en gång att hon var lite ledsen för att hon hade avlivat sin katt när den var sjuk. Den skulle aldrig bli frisk utan skulle få gå på medicin (med biverkningar) resten av livet, och kanske ändå inte må bra. Då fattade de beslutet att låta katten få somna. Hon hade dåligt samvete för att hon fattat det slutgiltiga beslutet. Hon började förstå att hon gjort rätt när hon fick orden ”Det är vår skyldighet som ägare och människa att fatta beslutet och inte låta djuren lida”.
Jag tycker att du gjort ett fantastiskt jobb och att ditt beslut var det absolut bästa du kunde fatta.
Lycka till i fortsättningen och jag vet att du nog inte kommer att ha ensamkatt så länge till.
Tack för tröstkramarna. Ni har rätt i att det är vår skyldighet att underlätta för våra vänner så de inte lider. Jag vet nog innerst inne att det är som du och alla andra säger, men tyvärr så får man dras en tid med skuldkänslor.
Tack för alla snälla ord.
Kramis.
Jag beklagar sorgen…Styrkekramar!